Vi drömmer mycket i min familj... både på dagarna och nätterna. Idag får det handla om nattdrömmandet. Mardrömmarna.
Att prata om drömmarna är något alldeles speciellt. Vi har alltid gjort det. Det blir ett forum för viktiga samtal och mycket skratt. Härom dagen slog det mig hur parallella drömmarna kan vara. Jag berättade om hur jag drömmer jättemycket om krig. Hur jag jagas runt på gator i någon stad med alla ungarna i släptåg. Hur fan tar man hand om fem barn? Jag gömmer undan dem lite här och var. Förmanar dem att stanna, stilla, tysta som möss. Gör skenmanövrar för att locka bort anfallarna. Vaknar av att jag gråter och är helt slut. Så här lever ju faktiskt många föräldrar... och det gör mig ännu mera ledsen. Hur ska man kunna rädda sina barn från allt farligt?
Då berättar barnen hur de drömmer att de blir lämnade av oss - mamma och pappa - vilket ansvar som tynger dem när de ska ta hand om alla sina syskon. Något av syskonen råkar illa ut, vi agerar konstigt, eller inte alls. Hela ansvaret vilar på storebror/storasyster.
Är det detta vi är mest rädda för? Att inte kunna ta hand om våra närmaste?
Så mycket kärlek.
Så mycket oro.
Så sjukt, jävla mycket ansvar.
//Åse
måndagen den 5:e november 2012
fredagen den 27:e april 2012
Det går ju inte att blogga om allt...
Det är klent med uppdateringar här på bloggen, trots att vi skulle skärpa oss. Mitt problem är att jag just nu skulle kunna skriva om hur mycket som helst... men det går inte. Jag är helt klar över vad jag tycker är okej för mig att blogga om och jag vill att mina inlägg ska handla om något som är viktigt. Allt i mitt liv är viktigt just nu, superviktigt, men fan omöjligt att lämna ut. Hade det handlat om bara mig själv, så hade jag inte tvekat en sekund. Nu är barnen en stor del av allt som händer och då blir det stopp.
Jag fylls just nu, totalt, upp av mitt föräldraskap och allt som rör mina barn och dem kommer jag aldrig lämna ut. Den dagen jag kommer till att viktiga saker händer mig, och som handlar bara om mig, så kastar jag mig hit. Till dess kommer jag fortsätta att samla poäng i föräldraskap och överlevnad.
//Åse
Jag fylls just nu, totalt, upp av mitt föräldraskap och allt som rör mina barn och dem kommer jag aldrig lämna ut. Den dagen jag kommer till att viktiga saker händer mig, och som handlar bara om mig, så kastar jag mig hit. Till dess kommer jag fortsätta att samla poäng i föräldraskap och överlevnad.
//Åse
måndagen den 23:e april 2012
Drömmer
Mitt drömliv just nu är otroligt intensivt.
Varenda natt är en kamp för överlevnad,slåss jag inte mot stora vattenmassor så springer jag över berg med stora sprickor där onda händer och ansikten sticker upp. Jag har simmat bland stora mängder löständer,rosa övergommar som jag vevat bort med händerna, jag har fiskat upp döda barn ur vallgravar samt hysteriskt varnat dumma turister för de gigantiska vågor som är på väg.
Jag är slut som artist helt enkelt. Varför kan inte mina nätter vara ljusa och mjuka, jag vill sitta under en ek och lukta på blommor,det är vad jag vill göra.
Jag vill ha lugn och ro när jag sover, varför ska det vara så svårt för hjärnan att förstå?
Vad är det den behöver processa så intensivt varenda natt? Det skall inte kännas som om jag jobbat som superhjälte hela natten när jag vaknar för då ska jag fanimig ha betalt!! Rotade fram ett gammalt drömlexikon ur gömmorna för att få en hint om vad det hela kan betyda,men det gav inte mer än att läsa ett kvällstidningshoroskop av typen; " Du skall inom en snar framtid möta en mörk man som kommer ha stor betydelse i ditt liv" Jag skulle vilja förstå mina drömmar,jag skulle vilja förstå vad mitt förvirrade ADHD-inspirerade drömliv vill säga mig..först då kanske jag får lov att sitta under korkeken.
Varenda natt är en kamp för överlevnad,slåss jag inte mot stora vattenmassor så springer jag över berg med stora sprickor där onda händer och ansikten sticker upp. Jag har simmat bland stora mängder löständer,rosa övergommar som jag vevat bort med händerna, jag har fiskat upp döda barn ur vallgravar samt hysteriskt varnat dumma turister för de gigantiska vågor som är på väg.
Jag är slut som artist helt enkelt. Varför kan inte mina nätter vara ljusa och mjuka, jag vill sitta under en ek och lukta på blommor,det är vad jag vill göra.
Jag vill ha lugn och ro när jag sover, varför ska det vara så svårt för hjärnan att förstå?
Vad är det den behöver processa så intensivt varenda natt? Det skall inte kännas som om jag jobbat som superhjälte hela natten när jag vaknar för då ska jag fanimig ha betalt!! Rotade fram ett gammalt drömlexikon ur gömmorna för att få en hint om vad det hela kan betyda,men det gav inte mer än att läsa ett kvällstidningshoroskop av typen; " Du skall inom en snar framtid möta en mörk man som kommer ha stor betydelse i ditt liv" Jag skulle vilja förstå mina drömmar,jag skulle vilja förstå vad mitt förvirrade ADHD-inspirerade drömliv vill säga mig..först då kanske jag får lov att sitta under korkeken.
tisdagen den 3:e april 2012
Klubbar för inbördes beundran... eller... nej, det är något annat...
Jag klarar inte av att vara med i klubbar, intressegrupper, föreningar...
Jag har funderat en del över det och vad det är som känns så fruktansvärt motigt. Anledningen till funderingen, just denna gång, var att det var dags att betala den årliga avgiften för medlemskapet i ICF (International Coach Federation) - klubben för coacher. Som medlem är jag med och stöttar verksamheten, ekonomiskt, för att de ska verka för kvalitetssäkring för coachyrket. De gör en massa bra saker och gör sin röst hörd i en mängd olika sammanhang. De finns över hela världen och har jättemånga medlemmar. Jag betalar mycket pengar till dem varje år och har dessutom möjligheten att gå på träffarna som hålls varje månad. Där hålls olika workshops, intressanta föredrag, erfarenhetsutbyte och informationsöverföring. Nu betalar jag den årliga avgiften för sjunde gången... och har under dessa år varit med på en! sådan här träff... och då ville jag bara gå hem.
Inte alls för att det var dåligt, nej, nej. Jag kände mig bara så... fel/instängd/tvärtemot/förundrad... Och jag lastar inte ICF för detta (och inte mig själv heller förresten) men jag klarar bara inte av att vara tillsammans med för många av samma sort. Något händer med mig och jag vet inte riktigt vad, bara att det känns fel. Och vaddå samma sort? Vi är ju en massa olika sorter men, vi är där för att vi har en sak gemensamt - coaching. Det är det som blir fel.
Nu fick ICF bli exemplet men det här händer i andra grupperingar också; villaföreningen där jag bor, barnens idrottsföreningar, nätverk för företagare, Cockerpoo-klubben (för oss med hund av just den rasen)... Det bara går inte!
Och jag tittar absolut inte snett på andra som engagerar sig i den här typen av grupperingar. Tvärtom. Jag kan verkligen imponeras över hur bra de är på det de gör. Som sagt, jag vet inte vad det här handlar om och jag vet att jag gärna framför min åsikt. Men jag gör det då gärna som Åse, oavsett om jag hör ihop med andra eller inte.
Men nu fick jag lite dåligt samvete... är jag kanske bara en lat människa som inte orkar engagera mig? Är det okej att andra jobbar för mina intressen också? Jag får ju faktiskt ta del av det goda som kommer ur deras arbete. Fast jag känner mig inte som en lat människa som låter andra jobba åt mig. Jag tycker att jag är bra på att driva frågor som är viktiga både för mig och andra. Jag måste nog bara få göra det själv eller tillsammans med människor som inte tycker som jag och som har andra yrken, intressen osv
Okej, jag fattar fortfarande inte varför och det kanske spelar mindre roll. Vem vet, en vacker dag är jag ordförande i någon supernischad sammansvärjning och tycker det är askul...
//Åse
Jag har funderat en del över det och vad det är som känns så fruktansvärt motigt. Anledningen till funderingen, just denna gång, var att det var dags att betala den årliga avgiften för medlemskapet i ICF (International Coach Federation) - klubben för coacher. Som medlem är jag med och stöttar verksamheten, ekonomiskt, för att de ska verka för kvalitetssäkring för coachyrket. De gör en massa bra saker och gör sin röst hörd i en mängd olika sammanhang. De finns över hela världen och har jättemånga medlemmar. Jag betalar mycket pengar till dem varje år och har dessutom möjligheten att gå på träffarna som hålls varje månad. Där hålls olika workshops, intressanta föredrag, erfarenhetsutbyte och informationsöverföring. Nu betalar jag den årliga avgiften för sjunde gången... och har under dessa år varit med på en! sådan här träff... och då ville jag bara gå hem.
Inte alls för att det var dåligt, nej, nej. Jag kände mig bara så... fel/instängd/tvärtemot/förundrad... Och jag lastar inte ICF för detta (och inte mig själv heller förresten) men jag klarar bara inte av att vara tillsammans med för många av samma sort. Något händer med mig och jag vet inte riktigt vad, bara att det känns fel. Och vaddå samma sort? Vi är ju en massa olika sorter men, vi är där för att vi har en sak gemensamt - coaching. Det är det som blir fel.
Nu fick ICF bli exemplet men det här händer i andra grupperingar också; villaföreningen där jag bor, barnens idrottsföreningar, nätverk för företagare, Cockerpoo-klubben (för oss med hund av just den rasen)... Det bara går inte!
Och jag tittar absolut inte snett på andra som engagerar sig i den här typen av grupperingar. Tvärtom. Jag kan verkligen imponeras över hur bra de är på det de gör. Som sagt, jag vet inte vad det här handlar om och jag vet att jag gärna framför min åsikt. Men jag gör det då gärna som Åse, oavsett om jag hör ihop med andra eller inte.
Men nu fick jag lite dåligt samvete... är jag kanske bara en lat människa som inte orkar engagera mig? Är det okej att andra jobbar för mina intressen också? Jag får ju faktiskt ta del av det goda som kommer ur deras arbete. Fast jag känner mig inte som en lat människa som låter andra jobba åt mig. Jag tycker att jag är bra på att driva frågor som är viktiga både för mig och andra. Jag måste nog bara få göra det själv eller tillsammans med människor som inte tycker som jag och som har andra yrken, intressen osv
Okej, jag fattar fortfarande inte varför och det kanske spelar mindre roll. Vem vet, en vacker dag är jag ordförande i någon supernischad sammansvärjning och tycker det är askul...
//Åse
tisdagen den 27:e mars 2012
Sommartid
Alla gäspar, på bussen, i affären och vart man än vänder näsan så står det någon trött där.
Alla skyller på sommartiden, förlorat en timme, 5.30 är det nya 6.30 skriver någon fiffig figur på Facebook. Sedan kommer den obligatoriska debatten om villket håll tiden skall ställas,är det en timme framåt eller skall klockan dras tillbaka, vinner vi eller förlorar vi en timmes sovtid?
Såå jävla ointressant och oviktigt.
Själv fattar jag inte ens vitsen med detta tidsfördriv och undrar är det någon som gör det?
Det finns säkert någon jätteklurig förklaring,som jag hört eller läst,men som jag faktiskt skiter i för det känns så oroligt och onödigt med denna timme hit eller dit.
Alla klockor som ska ställas om, micron,spisen,bilen,Tv:n,klockradion och inom en inte all för lång framtid skall de ställas tillbaka igen.
Det om något är slöseri med tid.
Kan man inte bara lägga ner detta hittepå? Nu har jag redan ställt om alla tider men nästa vår, då är jag inte med längre. Ett,två,tre, jag är inte med!
Alla skyller på sommartiden, förlorat en timme, 5.30 är det nya 6.30 skriver någon fiffig figur på Facebook. Sedan kommer den obligatoriska debatten om villket håll tiden skall ställas,är det en timme framåt eller skall klockan dras tillbaka, vinner vi eller förlorar vi en timmes sovtid?
Såå jävla ointressant och oviktigt.
Själv fattar jag inte ens vitsen med detta tidsfördriv och undrar är det någon som gör det?
Det finns säkert någon jätteklurig förklaring,som jag hört eller läst,men som jag faktiskt skiter i för det känns så oroligt och onödigt med denna timme hit eller dit.
Alla klockor som ska ställas om, micron,spisen,bilen,Tv:n,klockradion och inom en inte all för lång framtid skall de ställas tillbaka igen.
Det om något är slöseri med tid.
Kan man inte bara lägga ner detta hittepå? Nu har jag redan ställt om alla tider men nästa vår, då är jag inte med längre. Ett,två,tre, jag är inte med!
fredagen den 16:e mars 2012
Gubbe vid ratten
Jag var allt lite arg igår, lite rivig och sur men tänkte i morse, efter en god natt med riktig hardcore-sömn att i dag är en annan dag..
Inte!
Bestämde mig för att fredagshandla efter att ha skjutsat barn till skolan, mysigt att i lugn och ro kunna vandra runt utan att trängas..
Men det börjar redan på parkeringen, en farbror i bil håller på att köra över tant med kundvagn som hytter med näven, innan han parkerar bredvid mig och slänger upp sin dörr så att det tjongar i plåten..
Jag kliver ur och frågar om det blev något märke på min bil och gubbjäveln tittar på mig som om jag var ett ufo från yttre rymden..
Jag fortsätter; Ja, jag satt ju i min bil och hörde hur din dörr slog i min sida..
Näää..säger gubben och ser ut som någon i Mupparna,någon ful utan intelligens och jag känner hur gårdagens arga liksom sköljer över mig, då kommer den nästan överkörda nu väldigt arga tanten fram och börjar skälla på gubben om syn,hörsel,bilkörning för gamla gubbar och jag hänger glatt på..
Går över på hans sida och kollar av min bil samtidigt som jag pratar med tanten:
Han smällde precis upp sin dörr på min bil men varken hörde eller såg det så det måste nog vara dags för en läkarundersökning.. Jag tror på körförbud för farbröder över 70 år saftar jag på med.
Tanten nickar och bekräftar.
Nää,säger gubben..
Joo,säger vi.
Tanten ilsknar på igen och börjar skälla om ihjälkörning och att gubben inte är ett spår bättre än de unga killar som buskör i hamnen, jag står mitt i och gillar läget,gillar tanten,tycker det är riktigt kul att andra stannar till och glor på farbrorn.
Han får sina fiskar varma och säger ingenting. Där avslutar jag, genom att säga att gubben borde ha en övningskörningsskylt på bilen,sen går jag. Inte längre så arg utan bara uppiggad av ett morgongräl.
Vidhåller dock att alla över 65 år skulle behöva köra upp en gång per år..
Det lustiga i det hela var att jag blev på väldigt gott humör av att se någon annan vara så arg och skälla så bra. Är det något fel på mig?
Inte!
Bestämde mig för att fredagshandla efter att ha skjutsat barn till skolan, mysigt att i lugn och ro kunna vandra runt utan att trängas..
Men det börjar redan på parkeringen, en farbror i bil håller på att köra över tant med kundvagn som hytter med näven, innan han parkerar bredvid mig och slänger upp sin dörr så att det tjongar i plåten..
Jag kliver ur och frågar om det blev något märke på min bil och gubbjäveln tittar på mig som om jag var ett ufo från yttre rymden..
Jag fortsätter; Ja, jag satt ju i min bil och hörde hur din dörr slog i min sida..
Näää..säger gubben och ser ut som någon i Mupparna,någon ful utan intelligens och jag känner hur gårdagens arga liksom sköljer över mig, då kommer den nästan överkörda nu väldigt arga tanten fram och börjar skälla på gubben om syn,hörsel,bilkörning för gamla gubbar och jag hänger glatt på..
Går över på hans sida och kollar av min bil samtidigt som jag pratar med tanten:
Han smällde precis upp sin dörr på min bil men varken hörde eller såg det så det måste nog vara dags för en läkarundersökning.. Jag tror på körförbud för farbröder över 70 år saftar jag på med.
Tanten nickar och bekräftar.
Nää,säger gubben..
Joo,säger vi.
Tanten ilsknar på igen och börjar skälla om ihjälkörning och att gubben inte är ett spår bättre än de unga killar som buskör i hamnen, jag står mitt i och gillar läget,gillar tanten,tycker det är riktigt kul att andra stannar till och glor på farbrorn.
Han får sina fiskar varma och säger ingenting. Där avslutar jag, genom att säga att gubben borde ha en övningskörningsskylt på bilen,sen går jag. Inte längre så arg utan bara uppiggad av ett morgongräl.
Vidhåller dock att alla över 65 år skulle behöva köra upp en gång per år..
Det lustiga i det hela var att jag blev på väldigt gott humör av att se någon annan vara så arg och skälla så bra. Är det något fel på mig?
torsdagen den 15:e mars 2012
Kladd
Jag är fruktansvärt trött på allt kladd.
Snö smälter, det är bra men istället transformeras allt det hårda till väldigt mjukt,brunt och smutsigt.. Mina kängor ser hela tiden ut som de har blivit insmorda med bajs, jag tittar ner,hajar till och blir arg på varenda hundägare som någonsin funnits, innan jag ser att det är mycket blöt jord eller väldigt mjuk lera som format sig som en liten klutt längst kängkanten.
Kladd är det också hemma, katten, kelsjuk och sugen kletar sig runt benen bara man kliver ut ur sovrummet på morgonen.
Jag häller upp lite illaluktande Pussi kladdmat på en tallrik och katten slabbar i sig,hoppar ner och börjar ulka, Pussi vill ta hissen upp, jag jagar katt mot ytterdörr så att Pussipizzan kan läggas utanför men vi hinner bara till hallen..
Torka,torka kladd kladd, tur att det var innan min frukost, för det är verkligen inte aptitretande.. men jag skyndar på innan hundarna kommer hem från morgonpromenaden för de är inte kräsmagade och delar gärna på lite uppspydd kattmat om det bjuds..
Usch, nu sitter jag och ryser av äckel..men det är sanningen och vardagsrealism på hög nivå.
Efter att ha landat barn på skolan hade jag erbjudit mig att hämta och lämna mosters hjärta hos dagmamman, så att hennes mamma kunde få en lugn stund med lillebror på morgonen..inga problem,vi kommer dit och jag omringas av M:s alla små kompisar, några av dem klappar på mig och en liten flicka säger att hon tycker om mig.. Så söta,tills jag kommer hem och hittar en stor grön snorkråka med tillhörande snigelspår på min svarta jacka..Kladd,överallt..
Har också idag tappat ett rått ägg på köksgolvet, haft sönder en burk ansiktskräm så nu väntar jag bara på att halka i en hundbajs eller att en ful farbror ska ta mig i baken så är kladdiga dagen klar..
Man kanske skulle gå och lägga sig redan nu?
Snö smälter, det är bra men istället transformeras allt det hårda till väldigt mjukt,brunt och smutsigt.. Mina kängor ser hela tiden ut som de har blivit insmorda med bajs, jag tittar ner,hajar till och blir arg på varenda hundägare som någonsin funnits, innan jag ser att det är mycket blöt jord eller väldigt mjuk lera som format sig som en liten klutt längst kängkanten.
Kladd är det också hemma, katten, kelsjuk och sugen kletar sig runt benen bara man kliver ut ur sovrummet på morgonen.
Jag häller upp lite illaluktande Pussi kladdmat på en tallrik och katten slabbar i sig,hoppar ner och börjar ulka, Pussi vill ta hissen upp, jag jagar katt mot ytterdörr så att Pussipizzan kan läggas utanför men vi hinner bara till hallen..
Torka,torka kladd kladd, tur att det var innan min frukost, för det är verkligen inte aptitretande.. men jag skyndar på innan hundarna kommer hem från morgonpromenaden för de är inte kräsmagade och delar gärna på lite uppspydd kattmat om det bjuds..
Usch, nu sitter jag och ryser av äckel..men det är sanningen och vardagsrealism på hög nivå.
Efter att ha landat barn på skolan hade jag erbjudit mig att hämta och lämna mosters hjärta hos dagmamman, så att hennes mamma kunde få en lugn stund med lillebror på morgonen..inga problem,vi kommer dit och jag omringas av M:s alla små kompisar, några av dem klappar på mig och en liten flicka säger att hon tycker om mig.. Så söta,tills jag kommer hem och hittar en stor grön snorkråka med tillhörande snigelspår på min svarta jacka..Kladd,överallt..
Har också idag tappat ett rått ägg på köksgolvet, haft sönder en burk ansiktskräm så nu väntar jag bara på att halka i en hundbajs eller att en ful farbror ska ta mig i baken så är kladdiga dagen klar..
Man kanske skulle gå och lägga sig redan nu?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
